Med tanke på debatten om avskaffandet av tvångssterilisering och KDs invändningar.

Läste förundrad en kompis logg på Facebook igår. Hon fick med god hjälp av Amanda Brihed på RFHL berätta för en kille vad detta verkligen handlar om och möttes av förakt och oförstånd av denna man som vägrade ta åt sig något av det mycket kloka Amanda förmedlade och som borde ha övertygat den största tvivlaren. Tjejen vet vad hon pratar om! Och medan jag fascinerad läste detta insåg jag att det måste finnas fler tvivlare. Fler som vägrar förstå. Och då undrade jag i samma ögonblick vad KD har för skäl att säga nej o dra ut på detta? SAMTLIGA partier utom KD och SD har på sina respektive partistämmor ställt sig bakom att avskaffa tvångssterilisering vid könsbyte. Ska då dessa två avgöra när alla de andra är överrens? Jag förstår inte. Det är omodernt, det är oförståndigt och obegripligt. Och KD, som är en vänparti så jag menar inte att kasta skit på dem, men med tanke på deras siffror som knappast går uppåt, så borde de kanske modernisera sig något, följa med i utvecklingen? Jag ber er, snälla, att läsa på, lyssna på medborgarna och på dem som kan, förstå vad detta handlar om, lyssna på Socialstyrelsen och låt riksdag och regering fatta ett klokt beslut – i tiden.

Läs denna MYCKET LÄSVÄRDA artikeln i Sydsvenskan idag: Inget talar för steriliseringskravet

Vovven har blivit gammal. Vilken konstig sorg det är. Han springer och leker som en unghund och håller samma tempo som valparna i rastgården men han har nu fått en gammal hunds krämpor. Det började med en förändring i beteendet där han började morra åt oss ibland och började få problem i trappen och sen ville han inte ens hoppa upp i bilen, den stora glädjen annars då han blir så glad av att få följa med och då biltur många gånger dessutom betyder skogspromenad. Då tog jag honom till veterinären. Och jo men, höftledsartros på vänster sida, lite markering i höger, blåsljud på hjärtat och sen dessutom den fästingburna anaplasmos. Den går över med penicillin men ger smärta i muskler och leder och sätter sig gärna på humöret. Och så höften. Så min hund som alla tror är 9 månader när jag svarar 9 på frågor om hans ålder är ingen unghund längre. Det är en äldre herre. Och får gå på mediciner resten av livet. Det mest fantastiska var ändå Fänrik själv under veterinärbesöket. Jag berättade innan, i hopp om han faktiskt förstår en del av det jag säger, att vi skulle till veterinären för att kunna hjälpa honom om han har ont någonstans. När blodprov ska tas sätter han sig ner, jag sätter mig på huk bredvid, jag ber honom sträcka fram sin tass varav han lyfter höger tass och sticker sen ner huvudet i min famn… Fyra gånger fick de sticka och det var först sista gången han sa till och tittade upp på mig med bedjande ögon som undrade om det inte var klart snart. Sen skulle veterinären klämma och sträcka på varenda led och vred huvudet och ben på alla olika sätt och Fänrik stod snällt och när det så gjorde ont så visade han veterinären så försiktigt på sitt sätt att “det är där det gör ont”. Jag blev så imponerad! Medicinerna tar han utan minsta knorr och massagen han får varje kväll som blev ordinerad för att underlätta höften tar han lite malligt emot och sträcker ut sig i sin fulla längd och visar att han inte har någon som helst svårighet att vänja sig vid detta. Så med tacksamhet för en klok hund och en duktig veterinär som ger mig all hjälp att kunna underlätta för Fänrik så förstår jag med sorg att det går för nerräkning. Nu går allt ut på att han ska få kunna leva resten av sitt liv som en riktig hund så smärtfritt och gott som möjligt. Det är han värd! Älskade Fänrik!

Det går verkligen i hundra knyck just nu. På alla fronter. Vi har haft två uppvisningar med Black Pearls och det är fantastiskt roligt med all uppmärksamhet vi får efteråt. Media fotar och människor är så imponerade över våra svarta pärlor. Även om min kära Celeste inte alltid gör det hon ska då hon är så stressad ibland så att alla nya intryck tar överhanden istället för att lyssna på mig men det ger sig nog. Och folk verkar vara nöjda ändå med våra ritter, vackra hästar och långa klänningar

Ett kommunfullmäktige med en lång skoldebatt är genomförd där vi inser att Socialdemokraterna inte har något alternativ. Inga idéer och inga egna förslag. Dråpligt att se. Socialdemokraterna i Karlskrona vet fortfarande inte hur man driver oppositionspolitik.
Landstingsfullmäktige måndagen därpå var inte mycket bättre. Där visar de att de inte klarar av att leda heller. Där fick S, V och MP igenom en skattehöjning på 80 öre utan en tanke på att det är de som har det sämst ställt som får det jobbigast. Som får ta smällen för deras inkompetens. Helt ogenerat låter de pensionärer, undersköterskor och lärare betala för eländet.

På BUNs arbetsutskott i onsdags

I barn- och ungdomsnämnden går diskussionerna långa och jag är tacksam över att ha en kollega som Nicklas Platow med mig där. Han är snabbtänk, kompetent och en genomförare och jag tror att det nya förslaget förvaltningen nu arbetar fram kan bli slutversionen. Jag måste både tro och hoppas att politiken skall komma överens kring det. För våra elever och lärares skull.

Ikväll har Nättraby och Lyckeby moderata styrelser ätit gemensamt julbord på Lisas sjökrog, det fjärde för mig denna veckan, men det var trevligt och givande att umgås och ta del av varandras arbete. Det slutade med ett förslag om gemensamt årsmöte vilket vi nu planerar för, Nicklas och jag.

Nåväl imorgon tar sista arbetsveckan vid inför en välförtjänt semester. Veckan börjar i Karlshamn med en heldag med Landstingsstyrelsen.

En jäktig vecka har passerat där ett gemensamt budgetförslag äntligen har lämnats in från Moderaterna, Folkpartiet och Kristdemokraterna i landstinget Blekinge. Känns bra!

Vi har också i barn- och ungdomsnämnden hunnit med att offentliggöra vårt förslag kring skolnedläggningarna i Karlskrona. Med både positiva och negativa reaktioner intrillandes dagligen i mailboxen håller jag ändå på det förslaget som vi lagt fram. Jag förstår att det påverkar många och moderaterna är egentligen inte partiet att förespråka storskolor men detta förslag är noga genomtänkt. Åt alla håll och kanter. Jag lovar. Vi gör det bästa vi kan. Med hänsyn till helheten. Och rektorerna har bett oss att göra något och att göra något nu. Detta är vårt förslag. Men det är fortfarande bara ett förslag. Och ingen vet vad som händer när beslutet väl ska tas.

Igår var Celeste och jag på tävling i Olofström och lyckades skrapa ihop 193 poäng och reste hem väldigt nöjda och glada. Ser när jag kommer hem att jag slarvade väldigt med halterna och jag missade en del poäng på att hon tog ett galoppsprång i början på en längd trav men då har vi något att jobba vidare med till finalen i allsvenskan division 2 som vi har på hemmaplan nu på söndag

filmen från LB:2 i Olofström 111112

Varit över allhelgonahelgen i Värmland, närmare sagt Väse och ännu mer exakt sagt Arnön. Här har röda och guldfärgade blad redan fallit av och träden står nakna. Förutom alla gröna barrträd som överväger de värmländska skogarna som står själva gröna kvar. Vovven har varit lycklig och sprungit och sprungit. Fredag tog vi i Karlstad och shoppade och nöjd har jag hunnit handla på mig två julklappar redan! Men något mindre roligt nådde oss också då vovven i huset fick dålig prognos av veterinären i fredags med en njure som lagt av och en som bara fungerar till viss del. Snabbt har det gått och det märks inte på hunden mer än att hon är lite trött och nu sitter husse och matte i en ledsam situation. Att djurägare hamnar här förr eller senare vet vi. Men man hoppas snarare på senare inte efter tre år på en hund som borde ha blivit tio. En mycket tråkig situation där en familjemedlem helt plötsligt är svårt sjuk.
Hur mycket förstår djuren själva? Hur mycket ska vi våga visa oss ledsna framför djuret? Och hur tar vi hand om oss själva i en sån situation?
Jag tror att djuren har en starkare intuition än vi människor. De vet mer. De förstår mer än vi tror. Och de vet när det är dags. Framför allt tror jag inte att de är rädda för döden utan ser döden naturligare än vad vi människor ofta orkar med. De är tacksamma för den kärlek och den tid de får tillsammans med oss.
Annat är svårt att sia om. Det handlar om hur vi människor tar hand om situationen.
Det är fruktansvärt! Det var bland det allra jobbigaste jag gjort när min älskade Amanda var färdig med jordelivet den 22 januari i år och jag ville och behövde få förkorta hennes lidande. Samtidigt stärktes jag av att hon var så lugn och sände vidare en tacksamhet via sin blick. Hon somnade så lugnt på mitt bröst och jag visste att jag gjort rätt. Men det var för min egen del det jobbigaste jag gjort. Men jag är säker på att hon ibland ligger bredvid mig i sängen och bara är nära en stund och ibland ligger på sin favoritplats på soffryggen och roat tittar på de nya kissarnas vilda lek i vardagsrummet. Och den tron gör i alla fall mig lycklig och lugn inombords.