Vovven har blivit gammal. Vilken konstig sorg det är. Han springer och leker som en unghund och håller samma tempo som valparna i rastgården men han har nu fått en gammal hunds krämpor. Det började med en förändring i beteendet där han började morra åt oss ibland och började få problem i trappen och sen ville han inte ens hoppa upp i bilen, den stora glädjen annars då han blir så glad av att få följa med och då biltur många gånger dessutom betyder skogspromenad. Då tog jag honom till veterinären. Och jo men, höftledsartros på vänster sida, lite markering i höger, blåsljud på hjärtat och sen dessutom den fästingburna anaplasmos. Den går över med penicillin men ger smärta i muskler och leder och sätter sig gärna på humöret. Och så höften. Så min hund som alla tror är 9 månader när jag svarar 9 på frågor om hans ålder är ingen unghund längre. Det är en äldre herre. Och får gå på mediciner resten av livet. Det mest fantastiska var ändå Fänrik själv under veterinärbesöket. Jag berättade innan, i hopp om han faktiskt förstår en del av det jag säger, att vi skulle till veterinären för att kunna hjälpa honom om han har ont någonstans. När blodprov ska tas sätter han sig ner, jag sätter mig på huk bredvid, jag ber honom sträcka fram sin tass varav han lyfter höger tass och sticker sen ner huvudet i min famn… Fyra gånger fick de sticka och det var först sista gången han sa till och tittade upp på mig med bedjande ögon som undrade om det inte var klart snart. Sen skulle veterinären klämma och sträcka på varenda led och vred huvudet och ben på alla olika sätt och Fänrik stod snällt och när det så gjorde ont så visade han veterinären så försiktigt på sitt sätt att “det är där det gör ont”. Jag blev så imponerad! Medicinerna tar han utan minsta knorr och massagen han får varje kväll som blev ordinerad för att underlätta höften tar han lite malligt emot och sträcker ut sig i sin fulla längd och visar att han inte har någon som helst svårighet att vänja sig vid detta. Så med tacksamhet för en klok hund och en duktig veterinär som ger mig all hjälp att kunna underlätta för Fänrik så förstår jag med sorg att det går för nerräkning. Nu går allt ut på att han ska få kunna leva resten av sitt liv som en riktig hund så smärtfritt och gott som möjligt. Det är han värd! Älskade Fänrik!