Det är jättebra att man uppmärksammar våld i nära relationer så som Moderaterna nu gör. Läs hela artikeln i dagens SvD här.

Det som däremot slår mig är frågan, hur ska ni “hitta” dessa personer, framför allt kvinnor, som det oftast rör sig om? De allra flesta ger sig inte till känna. De allra flesta håller skenet uppe utåt. Man erkänner inte att man är misshandlad. Inte för någon och allra minst för sig själv. Personer som vet vad de gör trycker först ner psykiskt. De bryter ner sin partner, bit för bit. För att sen bygga upp honom eller henne så som de vill ha henne, oftast lättmanövrerad, lättkontrollerad. De personer som blir utsatta förstår oftast inte vad som händer förrän det är för sent. Sen kommer slagen, knuffarna, våldtäkterna. Och då är man redan så nedbruten och så duktig att skylla på sig själv att man verkligen inte tar sig för att söka hjälp. Man har låtit det pågå för länge och det skyller man på sig själv. Man är inte värd mer. Man är också vid det laget oftast isolerad från sin familj och sina vänner och ofta också ekonomiskt. Du står i fullständigt beroendeförhållande till din partner, som du ömsom är rädd för, ömsom älskar. De som blir psykiskt misshandlade uppsöker inte sjukhus.

Sen har vi alla dessa människor som man möter som inte har en aning om vad som pågår innanför hemmets fyra väggar men som kanske hade kunnat ana om de vågade öppna ögonen. Det finns mycket de kan säga och antyda som gör det ännu svårare för en misshandlad människa att lämna ett destruktivt förhållande. Folk är nämligen duktiga på att generalisera och dra egna slutsatser. Och dåliga på att se. Kanske vilja se? Eftersom den som blir misshandlad oftast till största delen umgås med de vänner som partnern har valt ut att de kan umgås med, eller med partnerns familj, så är viljan att se nog en stor bov. Kommentarer som verkar till synes harmlösa kan vara dem som knuffar en sån här människa längre in i famnen på sin partner. Kommentarer som antyder att folk som låter sig bli misshandlade är mindre värda, väldigt svaga, eller svar när du väl vågar berätta något litet för någon som “äsch du överdriver, han som är så snäll” – sådant som får dig att förstå att din partner nog har rätt i det han säger, att du är rätt värdelös, att ingen annan någonsin kommer att vilja ha med dig att göra.

Det jag menar med detta är att problematiken i min ögon handlar om hur du först hittar dessa människor som behöver hjälp. De reser sig inte upp och säger “hej här är jag”. Samhället behöver vakna, för detta är så mycket vanligare än vad man tror. Att vi måste lära våra barn som Andreas Norlén och Ewa Thalén Finné är inne på: “Låt skolundervisningen i sex och samlevnad i större utsträckning ta upp attityd- och värdefrågor och särskilt frågor om relationsvåld”, är mycket bra. Också att polisen ska få extra resurser vid lösta brott. Men det räcker inte! Poliserna är inte dem närmst. Det är familjen, vännerna, arbetskamraterna. Vi måste få igenom till alla i samhället att börja tänka sig för, öppna ögonen och  få igång diskussionen på arbetsplatser och framför allt: lära oss att inte döma. Oftast är det den du minst anar som har det tuffast hemma.

Det här är ett jättebra startskott! Låt oss nu alla hjälpas åt för att hjälpa dessa personer, hitta dem och framför allt förstå dem. Var inte så snabb på att tala om vad som blev fel, tala istället oftare om vad din vän gjorde bra, vad som är hennes styrka och att du uppskattar henne. För in ämnet i skolundervisningen och inom sjukvården. Lär våra sjuksköterskor och läkare att titta efter signalerna och utbilda dem i hur de sen ska gå tillväga. Men ge också kvinnojourer och poliser extra resurser för att utbilda oss på våra arbetsplatser. Kunskap och information är nyckeln. Använd den.

Och glöm inte: den vanligaste misshandeln är den psykiska, den har inte blåmärken. Såren läker dessutom. De djupaste ärren sätter sig i själen.

Läs gärna på Sveriges kvinnojour

Har haft en alldeles fantastisk helg som resulterar i att jag måste göra lite reklam. Jag fyllde år i fredags och min älskade man bjöd ut mig på lunchen till Castello, gamla vattenborgen i Karlskrona. Trevligt bemötande, god mat, bra service och sen en härlig efterrätt, bara för att det var min fördelsedag annars brukar jag inte äta efterrätt på lunchen, men alla goda rekommendationer härifrån, verkligen!

Kvällen firades hemma i goda vänners lag men dagen efter var det dags för min älskade man att fylla år. Och på eftermiddagen gick vi till Skeppsgossen på Marinmuséum och blev bjudna på Jockes och världens godaste glass. Gå dit och pröva deras glass! Det är en uppmaning!

På kvällen bjöd jag så mannen på restaurang Michelangelo på Ronnebygatan i Karlskrona. Även där fantastisk service och mat och vin to

foto från restaurangmichelangelo.se

die for i en supermysig miljö! Helt klart värt ett besök!

Dagen efter, vi firar alltid i dagarna tre så hade vi vår första bröllopsdag och åkte till Ronneby Brunn på en helt fantastisk dag! En aromamassage följd av en god lunch

foto från www.ronnebybrunn.se

bestående av lax och räksallad, sen bubbelbad, ångbastu och så solade vi. En dag värd varenda öre och som gav så mycket energi tillbaka. Det behövs verkligen så här års.

Ett blogginlägg fyllt med goda rekommenadationer som jag hoppas ni tar till er  För vi har haft en fantastisk helg!

Med tanke på debatten om avskaffandet av tvångssterilisering och KDs invändningar.

Läste förundrad en kompis logg på Facebook igår. Hon fick med god hjälp av Amanda Brihed på RFHL berätta för en kille vad detta verkligen handlar om och möttes av förakt och oförstånd av denna man som vägrade ta åt sig något av det mycket kloka Amanda förmedlade och som borde ha övertygat den största tvivlaren. Tjejen vet vad hon pratar om! Och medan jag fascinerad läste detta insåg jag att det måste finnas fler tvivlare. Fler som vägrar förstå. Och då undrade jag i samma ögonblick vad KD har för skäl att säga nej o dra ut på detta? SAMTLIGA partier utom KD och SD har på sina respektive partistämmor ställt sig bakom att avskaffa tvångssterilisering vid könsbyte. Ska då dessa två avgöra när alla de andra är överrens? Jag förstår inte. Det är omodernt, det är oförståndigt och obegripligt. Och KD, som är en vänparti så jag menar inte att kasta skit på dem, men med tanke på deras siffror som knappast går uppåt, så borde de kanske modernisera sig något, följa med i utvecklingen? Jag ber er, snälla, att läsa på, lyssna på medborgarna och på dem som kan, förstå vad detta handlar om, lyssna på Socialstyrelsen och låt riksdag och regering fatta ett klokt beslut – i tiden.

Läs denna MYCKET LÄSVÄRDA artikeln i Sydsvenskan idag: Inget talar för steriliseringskravet

Vovven har blivit gammal. Vilken konstig sorg det är. Han springer och leker som en unghund och håller samma tempo som valparna i rastgården men han har nu fått en gammal hunds krämpor. Det började med en förändring i beteendet där han började morra åt oss ibland och började få problem i trappen och sen ville han inte ens hoppa upp i bilen, den stora glädjen annars då han blir så glad av att få följa med och då biltur många gånger dessutom betyder skogspromenad. Då tog jag honom till veterinären. Och jo men, höftledsartros på vänster sida, lite markering i höger, blåsljud på hjärtat och sen dessutom den fästingburna anaplasmos. Den går över med penicillin men ger smärta i muskler och leder och sätter sig gärna på humöret. Och så höften. Så min hund som alla tror är 9 månader när jag svarar 9 på frågor om hans ålder är ingen unghund längre. Det är en äldre herre. Och får gå på mediciner resten av livet. Det mest fantastiska var ändå Fänrik själv under veterinärbesöket. Jag berättade innan, i hopp om han faktiskt förstår en del av det jag säger, att vi skulle till veterinären för att kunna hjälpa honom om han har ont någonstans. När blodprov ska tas sätter han sig ner, jag sätter mig på huk bredvid, jag ber honom sträcka fram sin tass varav han lyfter höger tass och sticker sen ner huvudet i min famn… Fyra gånger fick de sticka och det var först sista gången han sa till och tittade upp på mig med bedjande ögon som undrade om det inte var klart snart. Sen skulle veterinären klämma och sträcka på varenda led och vred huvudet och ben på alla olika sätt och Fänrik stod snällt och när det så gjorde ont så visade han veterinären så försiktigt på sitt sätt att “det är där det gör ont”. Jag blev så imponerad! Medicinerna tar han utan minsta knorr och massagen han får varje kväll som blev ordinerad för att underlätta höften tar han lite malligt emot och sträcker ut sig i sin fulla längd och visar att han inte har någon som helst svårighet att vänja sig vid detta. Så med tacksamhet för en klok hund och en duktig veterinär som ger mig all hjälp att kunna underlätta för Fänrik så förstår jag med sorg att det går för nerräkning. Nu går allt ut på att han ska få kunna leva resten av sitt liv som en riktig hund så smärtfritt och gott som möjligt. Det är han värd! Älskade Fänrik!