Det går verkligen i hundra knyck just nu. På alla fronter. Vi har haft två uppvisningar med Black Pearls och det är fantastiskt roligt med all uppmärksamhet vi får efteråt. Media fotar och människor är så imponerade över våra svarta pärlor. Även om min kära Celeste inte alltid gör det hon ska då hon är så stressad ibland så att alla nya intryck tar överhanden istället för att lyssna på mig men det ger sig nog. Och folk verkar vara nöjda ändå med våra ritter, vackra hästar och långa klänningar

Ett kommunfullmäktige med en lång skoldebatt är genomförd där vi inser att Socialdemokraterna inte har något alternativ. Inga idéer och inga egna förslag. Dråpligt att se. Socialdemokraterna i Karlskrona vet fortfarande inte hur man driver oppositionspolitik.
Landstingsfullmäktige måndagen därpå var inte mycket bättre. Där visar de att de inte klarar av att leda heller. Där fick S, V och MP igenom en skattehöjning på 80 öre utan en tanke på att det är de som har det sämst ställt som får det jobbigast. Som får ta smällen för deras inkompetens. Helt ogenerat låter de pensionärer, undersköterskor och lärare betala för eländet.

På BUNs arbetsutskott i onsdags

I barn- och ungdomsnämnden går diskussionerna långa och jag är tacksam över att ha en kollega som Nicklas Platow med mig där. Han är snabbtänk, kompetent och en genomförare och jag tror att det nya förslaget förvaltningen nu arbetar fram kan bli slutversionen. Jag måste både tro och hoppas att politiken skall komma överens kring det. För våra elever och lärares skull.

Ikväll har Nättraby och Lyckeby moderata styrelser ätit gemensamt julbord på Lisas sjökrog, det fjärde för mig denna veckan, men det var trevligt och givande att umgås och ta del av varandras arbete. Det slutade med ett förslag om gemensamt årsmöte vilket vi nu planerar för, Nicklas och jag.

Nåväl imorgon tar sista arbetsveckan vid inför en välförtjänt semester. Veckan börjar i Karlshamn med en heldag med Landstingsstyrelsen.

En jäktig vecka har passerat där ett gemensamt budgetförslag äntligen har lämnats in från Moderaterna, Folkpartiet och Kristdemokraterna i landstinget Blekinge. Känns bra!

Vi har också i barn- och ungdomsnämnden hunnit med att offentliggöra vårt förslag kring skolnedläggningarna i Karlskrona. Med både positiva och negativa reaktioner intrillandes dagligen i mailboxen håller jag ändå på det förslaget som vi lagt fram. Jag förstår att det påverkar många och moderaterna är egentligen inte partiet att förespråka storskolor men detta förslag är noga genomtänkt. Åt alla håll och kanter. Jag lovar. Vi gör det bästa vi kan. Med hänsyn till helheten. Och rektorerna har bett oss att göra något och att göra något nu. Detta är vårt förslag. Men det är fortfarande bara ett förslag. Och ingen vet vad som händer när beslutet väl ska tas.

Igår var Celeste och jag på tävling i Olofström och lyckades skrapa ihop 193 poäng och reste hem väldigt nöjda och glada. Ser när jag kommer hem att jag slarvade väldigt med halterna och jag missade en del poäng på att hon tog ett galoppsprång i början på en längd trav men då har vi något att jobba vidare med till finalen i allsvenskan division 2 som vi har på hemmaplan nu på söndag

filmen från LB:2 i Olofström 111112

Varit över allhelgonahelgen i Värmland, närmare sagt Väse och ännu mer exakt sagt Arnön. Här har röda och guldfärgade blad redan fallit av och träden står nakna. Förutom alla gröna barrträd som överväger de värmländska skogarna som står själva gröna kvar. Vovven har varit lycklig och sprungit och sprungit. Fredag tog vi i Karlstad och shoppade och nöjd har jag hunnit handla på mig två julklappar redan! Men något mindre roligt nådde oss också då vovven i huset fick dålig prognos av veterinären i fredags med en njure som lagt av och en som bara fungerar till viss del. Snabbt har det gått och det märks inte på hunden mer än att hon är lite trött och nu sitter husse och matte i en ledsam situation. Att djurägare hamnar här förr eller senare vet vi. Men man hoppas snarare på senare inte efter tre år på en hund som borde ha blivit tio. En mycket tråkig situation där en familjemedlem helt plötsligt är svårt sjuk.
Hur mycket förstår djuren själva? Hur mycket ska vi våga visa oss ledsna framför djuret? Och hur tar vi hand om oss själva i en sån situation?
Jag tror att djuren har en starkare intuition än vi människor. De vet mer. De förstår mer än vi tror. Och de vet när det är dags. Framför allt tror jag inte att de är rädda för döden utan ser döden naturligare än vad vi människor ofta orkar med. De är tacksamma för den kärlek och den tid de får tillsammans med oss.
Annat är svårt att sia om. Det handlar om hur vi människor tar hand om situationen.
Det är fruktansvärt! Det var bland det allra jobbigaste jag gjort när min älskade Amanda var färdig med jordelivet den 22 januari i år och jag ville och behövde få förkorta hennes lidande. Samtidigt stärktes jag av att hon var så lugn och sände vidare en tacksamhet via sin blick. Hon somnade så lugnt på mitt bröst och jag visste att jag gjort rätt. Men det var för min egen del det jobbigaste jag gjort. Men jag är säker på att hon ibland ligger bredvid mig i sängen och bara är nära en stund och ibland ligger på sin favoritplats på soffryggen och roat tittar på de nya kissarnas vilda lek i vardagsrummet. Och den tron gör i alla fall mig lycklig och lugn inombords.

Det är inte lätt just nu. Jag känner så mycket. På olika sätt framkommer det att människor har åsikter om mig och mitt sätt att vara och vad jag gjort. Eller snarare vad de tror. För det är försvinnande få som verkligen känner mig och min historia. Istället för att fråga så antar man och dömer.

En dag skall jag berätta. Men inte än. Det jag har sett och upplevt är tuffare än vad många kan föreställa sig, än vad många kan hantera och jag håller själv på att bearbeta och läka. Det som hände var så illa att jag överlevde genom att förtränga – för jag hade inte överlevt om jag i varje stund insett vad som hände. Så länge jag inte själv kan hantera det fullt ut, kan jag heller inte begära att någon annan skall det.

Jag mår mycket bättre nu. Bra skulle jag vilja säga. Men det tar tid att läka. Om man någonsin läker helt?
Det jag har varit med om under mitt liv sätter sina spår och har format mig som människa.

En dag ska jag orka skriva ner hela min berättelse.

Men oaktat min historia – snälla ha respekt för dina medmänniskor! Vi har alla en historia, saker vi bär med oss i bagaget och som format oss. För en del är det minnen, för andra blödande sår. Men ofta så är det ingenting som bekanta eller ens vänner kan se, så vi får försöka behandla varandra med varsamhet. Tänk med hjärtat.

En del har upplevt saker som du inte kan fantisera ihop, andra har kanske haft det mycket lättare än du – men oavsett hur vi uppfattar varandra och vilken sympati vi spontant känner, eller inte känner, så ska vi alla samsas på samma ytor. Utan att göra varandra illa.

Jag säger det här med ödmjukhet, eftersom jag själv inte i alla avseenden orkar se sanningen. Men om du undrar vem jag eller någon annan är – fråga! Skapa inte din egen bild, skapa inte en bild på grundval av vad någon annan säger eller tycker för att sedan bemöta oss andra efter det. Det är inte den vi är och vi förtjänar att bemötas för just dem vi är, med styrkor och svagheter – inte efter andras förutfattade åsikter.

Och en dag … så hoppas jag att ha läkt nog för att med rak rygg kunna berätta min historia. Så som jag levde den. Så behöver du inte undra.

Det är viktigt! Det är tänkvärt! Klicka här!